Varför tycker vi fortfarande i väldigt många sammanhang att en underskrift på papper är bättre än en digital underskrift?

De senaste åren har jag tyvärr behövt tillbringa alldeles för mycket tid med banker, myndigheter, mäklare och andra för administrativa uppgifter. I mängder av fall så godtar de inte en signering via Bank-ID, men får de bara en papperslapp med några krumelurer på så är de nöjda.

Jag förstår att det är uråldriga lagar och regler som måste följas. Det jag inte förstår är varför vi ännu inte ändrat dessa lagar?

Jag har flera gånger varit i diskussion med dem kring säkerheten för digitala signaturer jämfört med pappers-diton. Istället för att få en underskrift där det med stor sannolikhet är den rätta personen som skrivit under, så vill de hellre ha ett papper med en kråka, som vem som helst i hela världen kan ha plitat dit.

För att lyckas med mitt ärende har de ofta velat ha en fullmakt från övriga personer jag representerat. Men istället för att dessa personer legitimerar sig och sedan godkänner fullmakten med Bank-ID, så vill byråkraterna istället ha ett underskrivet papper. Jag har frågat ifall det alltså är bättre att jag går utanför dörren och förfalskar namnteckningen, och de har hittills alltid svarat "Ja".¹ 🤔

Namnteckningar på papper känns så förlegade. Om någon skulle visa mig ett papper med en namnteckning och påstå att det är jag som skrivit under skulle jag numer bara säga:

Ja, det skulle kunna vara en namnteckning. Ja, den liknar det jag brukar knåpa ihop. Men tala gärna om hur du ska bevisa att just jag har skrivit den.

Vem har bevisbördan för dessa signaturer på papper? Räcker det att någon påstår att det är min underskrift? Enligt mig så är en (ovidimerad) underskrift på papper inte vatten värd.

Jag påstår inte att digitala signaturer är perfekta, men de är åtminstone väldigt mycket säkrare än varianten med papper och penna.